2000 tilldelades professor emeritus Arvid Carlsson Nobelpriset för sin forskning inom neurofarmakologi. Han belönades för sin upptäckt att dopamin är en signalsubstans i hjärnan och att dopamin har stor betydelse för kontroll av våra rörelser. Redan för fyrtio år sedan kunde Arvid Carlsson visa att substansen dopamin fungerar som budbärarmolekyl i hjärnan, och att en brist på detta ämne ger upphov till försämrad motorisk förmåga, till exempel vid Parkinsons sjukdom.
I kliniska studier visade sig ett medel som i hjärnan omvandlas till dopamin - DOPA -leda till en dramatiskt förbättrad motorik hos många svårt invalidiserade patienter. Än idag utgör detta medel den mest effektiva behandling av Parkinsons sjukdom som finns att tillgå.
Arvid Carlssons studier kring dopaminets funktion ledde 1963 till ännu ett vetenskapligt genombrott. Han upptäckte att de läkemedel som lindrar symtomen vid schizofreni och andra psykossjukdomar utövar sina effekter genom att minska dopaminets inflytande i hjärnan. Det var också Arvid Carlsson och hans medarbetare som först insåg att en selektiv förstärkning av signalämnet serotonin utgör ett effektivt och skonsamt sätt att behandla depressioner. Prozac, som revolutionerat behandlingen av depression och ångestsjukdomar baseras på denna verkningsmekanism.
Iakttagelsen att man kan påverka symtomen vid Parkinsons sjukdom och psykos genom att modifiera dopaminaktiviteten har varit av avgörande betydelse för förståelsen av dessa sjukdomar. Men ännu viktigare är att man genom dessa studier för första gången fick klart för sig att det faktiskt är möjligt att påverka hjärnans funktion genom att modulera de signalämnen som sköter kommunikationen mellan nervcellerna med hjälp av farmaka. I stort sett all senare forskning kring läkemedelsbehandling av neurologiska och psykiatriska sjukdomar bygger på denna av Arvid Carlsson anvisade strategi.