Nyhet: 2012-01-31
Allt fler som vårdas i respirator är vakna under behandlingen. Men hur är det att vara fullt medveten utan att kunna kommunicera med sin omgivning? En avhandling vid Sahlgrenska akademin gläntar på dörren till en värld av panikkänslor, lufthunger och ohörd smärta.
Sedan början av 2000-talet har det blivit betydligt vanligare att patienter som vårdas i respirator är vakna. Att inte söva patienterna har medicinska fördelar, inte minst kan tiden i respiratorn kortas liksom vårdtiden på sjukhuset.
Men att ligga vaken i respirator är en traumatisk upplevelse. Det visar Veronika Karlssons avhandling vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, där hon intervjuat patienter och anhöriga under respiratorbehandlingen och efteråt.
–Studierna visar att många som vårdas vakna i respirator har panikkänslor. Många beskriver en känsla av ”lufthunger”, och smärtan från tuben och sonder gör att de hade svårt att slappna av och sova, säger Veronika Karlsson.
–Näst efter andningen var det jobbigast att inte kunna prata. Alla intervjuade patienter kommunicerade genom att nicka och skaka på huvudet, men utvecklade också individuella kommunikationsmönster där de använde ansiktsuttryck, blick och kroppshållning för att visa sitt lidande, säger Veronika Karlsson.
De sammanlagt 14 patienter som intervjuades uppgav alla att de kände sig hjälplösa och maktlösa i förhållande till respiratorn, och helt beroende av vårdarnas förmåga och välvilja att hjälpa dem.
Respiratorbehandlingen upplevdes dock som mindre obehaglig om vårdaren hade en vårdande kommunikation och ”stod patienten bi”, det vill säga koncentrerade hela sin uppmärksamhet på patienten och när denne behövde hjälp.
-Att patienterna är vakna i respiratorn ställer helt nya krav på vårdandet och på den miljö patienterna vistas i. Det är till exempel mycket viktigt att vårdaren är nära och närvarande, använder en vänlig ton, har förmåga att ”läsa av” patientens ansiktsuttryck och kroppsspråk och har värme i beröringen. Enkelt uttryckt handlar det om att förmedla till patienten att man ”kämpar” tillsammans, säger Veronika Karlsson.
De negativa upplevelserna satt kvar även när patienterna intervjuades en vecka efter att de lämnat intensivvården. Men när patienterna i efterhand tillfrågades om de hade velat vara vakna eller sövda, uppgav åtta av tolv patienter att de trots allt hellre vårdas vakna än sövda.
–Min tolkning är att de som helst vårdades vakna har haft en vårdare som stod patienten bi, säger Veronika Karlsson.
Även bland närstående fanns en ambivalens, där de kunde se att den anhörige led. Många saknade också möjligheten att kunna prata privat med vårdaren utan att den vårdade hörde.
–Resultaten visar att det är svårt och plågsamt att vårdas vaken under pågående respiratorbehandling, men att vårdarna genom att ”stå patienten bi” kan lindra och hjälpa patienten klara av situationen, säger Veronika Karlsson
Avhandlingen försvarades vid en disputation vid Sahlgrenska akademin den 20 januari 2012.
Kontakt:
Veronika Karlsson, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och Intensivvårdssjuksköterska vid Skaraborgs sjukhus i Skövde.
veronika.karlsson @ vgregion.se