Festlig föreläsning med årets hedersdoktorer
Nyhet: 2009-10-29
Ett femtiotal anställda kom och minglade och lyssnade när årets hedersdoktorer hyllades vid en festföreläsning i hörsal Arvid Carlsson.
Först ut att tala var Sven G Carlsson, som blir hedersdoktor vid Sahlgrenska akademin för att han i över 30 år haft en nyckelroll i det tvärvetenskapliga forskningssamarbetet om tandvårdsrädsla som bedrivs mellan institutionen för odontologi och institutionen för psykologi vid Göteborgs universitet och Folktandvården. Sven Carlsson berättade att Alf Öhman kontaktade institutionen för psykologi under 1970-talet med frågeställningen om psykologer kunde behandla fobisk tandvårdsrädsla. Tillsammans med Ulf Berggren och andra forskningskollegor anpassade de allmänna behandlingsprinciper för fobier för att ta reda på om dessa även kunde fungera vid tandvårdsrädsla, med mycket goda resultat. De behandlingstekniker som utvecklats av forskarlaget har lett till att mellan 80 och 90 procent av de behandlade patienterna har kunnat genomföra tandläkarbesök, och få ett mer normalt förhållande till sin tandläkare.
John A Kanis, professor emeritus i metaboliska bensjukdomar vid Sheffield University och ordförande för organisationen International Osteporosis Foundation, har haft och har fortfarande flera givande samarbeten med forskare vid Sahlgrenska akademin. Det var under hans ordförandeskap i WHO som benskörhet, osteoporos, för första gången blev en fastställd diagnos 1994. I sitt framförande under festföreläsningen beskrev Johan A Kanis den modell för beräkning av frakturrisk som framarbetats av en internationell forskargrupp han lett, bland annat med grunddata från forskning vid Sahlgrenska akademin. Modellen tar hänsyn till olika kända faktorer för benskörhet, som till exempel kön, ålder, tidigare frakturer och rökning. Modellen gör det lättare för läkare att avgöra vilka patienter som har stor risk för att få frakturer och därmed bör få behandling i förebyggande syfte.
Inga-Britt Lindström var under 30 år ordförande för Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, och har under den tiden arbetat hårt för utvecklingen av ämnet arbetsterapi och för att utbildningen skulle bli akademisk och vetenskapligt grundad. Under sitt anförande gav hon en bild av den kamp som engagerade arbetsterapeuter och förbundet drivit för att utbildningen skulle bli längre och drivas i statlig regi. För förbundet innebar denna kamp mångåriga diskussioner, remisser och utredningar, innan arbetsterapi blev ett eget forskningsämne och yrket arbetsterapeut blev ett legitimerat och dess yrkestitel skyddad. Ämnet har idag en egen internationellt aktad vetenskaplig tidskrift, över hundra disputerade forskare och tio professorer.